Arbetar med sidan !!! Oblatmissionärerna

Breviar - Kyrkans dagliga bön


Läsningsgudstjänst
Den 18 juni 2018, måndag
måndag i 11 veckan 'under året'

Gud, kom till min räddning.
Herre, skynda till min hjälp.
Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen. (Halleluja.)

Hymn

Under natten eller tidigt om morgonen:

Se. detta är en vakans tid
— så talar Skriften manande —
då himmelrikets härskare
skall komma till sin bröllopsfest.

Med tända facklor i sin hand
och under glädjerop och dans
skall då de visa jungfrur
gå att möta själens sanne vän.

Därutanför de fåvitska
skall lämnas kvar i natt och kval;
för sent de klappat på den port
som leder in till rikets bord.

Låt oss med hjärtan brinnande
gå vägen fram med vaksamhet,
beredda för det ögonblick
då Kristus kommer, högtidsklädd.

O Herre, gör oss värdiga
att träda in i ärans sal,
och låt oss med de heliga
där sjunga evig jubelsång. Amen.

Under dagen:

Allena du är lovsång värd,
o Herre, din all rikedom.
Låt ur din gudoms överflöd
oss smaka helig vishets nåd.

Gör själen från den visdom ren
som blott är världsligt övermod,
och böj oss till den ödmjukhet
som följer Kristus på hans väg.

Giv ögat av ditt milda ljus,
gör anden lyhörd för ditt bud,
gör själen ren och uppmärksam,
låt hjärtats öra öppet stå.

Giv oss ett sinne för ditt ord,
ett minne som dig håller kvar,
ett vakande och klart förstånd
och läppar vigda till ditt lov.

Så låt oss prisa dig, o Gud,
för skapelsens och nådens verk,
du Fader, Son och Hjälpare,
du ende Gud i evighet. Amen.



Ant. 1 Vår Gud träder fram, och han skall inte tiga.

Psalm 50
Den sanna fromheten
Jag har inte kommit för att upphäva lagen utan för att uppfylla den (jfr Matt 5:17)

I


Gud, Herren Gud, talar och kallar hela jorden, *
från solens uppgång ända till dess nedgång:

Från Sion, det fullkomligt sköna, *
träder Gud fram i glans.

Vår Gud kommer, han skall inte tiga, +
framför honom går förtärande eld, *
kring honom stormar det häftigt.

Han kallar på himlen därovan och på jorden, *
ty han vill hålla dom över sitt folk:

Samla inför mig mina fromma, *
som sluter förbund med mig vid offer.

Himlarna förkunnar att han är rättfärdig, *
att Gud är den som skipar rätt.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Ant. 1 Vår Gud träder fram, och han skall inte tiga.

Ant. 2 Offra lovets offer åt Gud

II

Hör, mitt folk, jag vill tala, +
Israel, jag vill ställa dig till svars. *
Jag är Gud, din Gud.

Jag vill inte straffa dig för dina offer, *
dina brännoffer har jag alltid inför mig.

Men jag tar inte emot tjurar ur ditt hus *
eller bockar ur dina fållor.

Ty mina är alla skogens djur, *
boskapen på de tusende bergen,

jag känner alla fåglar i skyn, *
jag vet vad som rör sig på marken.

Om jag hungrade behövde jag inte säga det, *
ty min är jorden och allt som finns på den.

Skulle jag då äta kött från tjurar *
eller dricka blod från bockar?

Nej, offra lovets offer åt Gud, *
och infria dina löften till den Högste.

Åkalla mig på nödens dag, *
så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.


Ant. 2 Offra lovets offer åt Gud

Ant. 3 Jag har behag till kärlek och inte till offer, och till Guds kunskap mer än till brännoffer.

III

Men till den gudlöse säger Gud:
Hur kan du tala om mina stadgar *
och föra mitt förbund på tungan,

du som hatar tuktan *
och vänder ryggen åt mina ord?

Om du ser en tjuv håller du med honom, *
med äktenskapsbrytare ger du dig i lag.

Din mun talar onda, elaka ord, *
och din tunga smider ränker.

Du förtalar din broder, *
du anklagar din moders son.

Så gör du, och jag tiger, *
och nu tror du att jag är som du.

Nej, jag vill ställa fram det för dina ögon, *
och jag vill straffa dig.

Ni som glömmer Gud, lägg märke till detta, *
så att jag inte sliter sönder er utan räddning:

Den som offrar lovets offer, han ärar mig, +
och den som ger akt på sin väg, *
honom skall jag låta se min frälsning.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.


Ant. 3 Jag har behag till kärlek och inte till offer, och till Guds kunskap mer än till brännoffer.

Hör, mitt folk, jag vill tala.
Jag är Gud, din Gud.

Första läsningen
Dom 4:1-24
Debora och Barak


Israels barn gjorde åter vad ont var i Herrens ögon, när Ehud var död. Då sålde Herren dem i Jabins hand, den kananeiske kungens, som regerade i Hasor. Hans härhövitsman var Sisera, och denne bodde i Haroset-Haggoim. Och Israels barn ropade till Herren. Ty han hade 900 stridsvagnar av järn, och han förtryckte Israels barn våldsamt i tjugo år.
Men Debora, en profetissa, Lapidots hustru, var vid den tiden domare i Israel. Hon brukade sitta under Deborapalmen, mellan Rama och Betel i Efraims bergsbygd, och Israels barn drog dit upp till henne, för att hon skulle skipa rätt. Hon sände nu och lät kalla till sig Barak, Abinoams son, från Kedes i Naftali, och sade till honom: "Se, Herren, Israels Gud, befaller: Dra iväg upp på berget Tabor och ta med dig 10 000 man av Naftalis barn och Sebulons barn. Ty jag vill dra Sisera, Jabins härhö vitsman, med hans vagnar och skaror, till dig vid bäcken Kison och ge honom i din hand."
Barak sade till henne: "Om du går med mig, så går jag, men om du inte går med mig, så går inte heller jag."
Då svarade hon: "Ja, jag skall gå med dig. Dock skall äran då inte bli din på den väg du nu går, utan Herren skall sälja Sisera i en kvinnas hand." Så reste sig Debora och gick med Barak till Kedes. Då kallade Barak samman Sebulon och Naftali till Kedes, och 10 000 man följde honom dit upp. Debora gick också dit upp med honom.
Men kainéen Heber hade skilt sig från de övriga kainéerna, Hobabs, Moses svärfaders, barn. Och han hade sina tältplatser strax intill terebinten i Saannim vid Kedes.
Och man berättade för Sisera att Barak, Abinoams son, hade dragit upp på berget Tabor. Då kallade Sisera samman alla sina stridsvagnar, 900 vagnar av järn, och dessutom allt folk han hade, för att dra från Haroset-Haggoim till bäcken Kison.
Men Debora sade till Barak: "Stå upp, ty detta är den dag på vilken Herren har gett Sisera i din hand. Se, Herren har dragit ut framför dig." Så drog då Barak ned från berget Tabor, och 10 000 man följde honom. Och Herren sände förvirring över Sisera och alla hans vagnar och hela hans här, så att de vek tillbaka för Baraks svärd. Och Sisera steg ned från sin vagn och flydde till fots. Och Barak jagade efter vagnarna och hären ända till Haroset-Haggoim. Och hela Siseras här föll för svärd. Inte en enda kom undan.
Men Sisera hade under flykten styrt sina steg till Jaels, kainéen Hebers hustrus, tält. Ty vänskap rådde mellan Jabin, kungen i Hasor, och kainéen Hebers hus. Då gick Jael ut mot Sisera och sade till honom: "Kom in, min herre, kom in till mig, frukta inte." Så gick han då in till henne i tältet, och hon höljde över honom med ett täcke. Och han sade till henne: "Ge mig litet vatten att dricka, ty jag är törstig." Då öppnade hon mjölkkärlet och gav honom att dricka och höljde sedan åter över honom. Och han sade till henne: "Ställ dig vid ingången till tältet. Och kommer någon och frågar dig om någon är här, så svara nej."
Men Jael, Hebers hustru, grep en tältplugg och tog en hammare i sin hand, gick därefter sakta in till honom och slog pluggen genom tinningen på honom, så att den gick ned i marken. Så dödades han, där han låg försänkt i tung sömn, medtagen av trötthet. I samma stund kom Barak jagande efter Sisera. Då gick Jael ut emot honom och sade till honom: "Kom hit, så skall jag visa dig den man som du söker." När han då gick in till henne, fick han se Sisera ligga död där, med tältpluggen genom tinningen.
Så lät Gud på den dagen Jabin, kungen i Kanaan, bli kuvad av Israels barn. Och Israels barns hand vilade allt tyngre på Jabin, kungen i Kanaan. Och till slut förgjorde de Jabin, kungen i Kanaan.

Responsorium 1 Kor 1:27, 28, 29; 2 Kor 12:9

Det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam. Ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud.
+ I svagheten blir kraften störst.
Gud utvalde det som världen ser ned på, det som ringaktas, för att göra slut på det som finns till.
+ I svagheten blir kraften störst.

Andra läsningen
Ur Cyprianus kommentar till Herrens bön.
Vår bön är offentlig och gemensam


Framför allt var det inte hans vilja som undervisar oss om fred och enhet att vår bön skulle ske enskilt och privat, så att någon, när han ber, blott skulle be för sig själv. Vi säger inte: 'Min Fader som är i himmelen', inte heller: 'Mitt dagliga bröd giv mig idag', ej heller begär var och en att blott hans skuld skall förlåtas eller ber blott för egen del att han inte skall inledas i frestelse och frälsas ifrån ondo.
Vår bön är offentlig och gemensam, och när vi ber, ber vi inte för endast en utan för hela folket, ty vi är alla ett.
Fridens Gud och endräktens lärare som har lärt ut enhet ville att var och en skulle be för alla på samma sätt som han själv ensam bar oss alla.
Denna bönens regel följde de tre männen i den brinnande ugnen som var enstämmiga i sin bön och endräktiga i Andens enighet.
Den heliga Skrift ger ett pålitligt vittnesbörd om detta och i det att den lär oss hur sådana män bad, ger den ett exempel som vi bör efterlikna i våra böner, så att vi skall kunna bli lika dem. Det står skrivet: Då sjöng de tre en hymn liksom med en mun och välsignade Gud. De talade liksom med en mun, och ännu hade inte Kristus lärt dem att be. Och därför, när de bad, var deras tal verksamt och uppnådde resultat, ty en fridfull, enkel och uppriktig bön vinner Guds gehör. Så finner vi också att Apostlarna tillsammans med de övriga lärjungarna bad efter Herrens himmelsfärd. Alla dessa, står det, höll ihop under ständig bön tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder. De förblev endräktiga i sin bön och visade därmed både genom sin böns ihärdighet och endräkt att Gud som låter de endräktiga få en boning endast ger tillträde till den gudomliga och eviga boningen åt dem som har en endräktig bön.
Vilka mysterier, mina kära bröder, äger inte Herrens bön! Hur många och stora är de inte! De är samlade i några kortfattade ord men rika på andlig kraft, så att överhuvud taget ingenting har förbigåtts. Allt som vi ber om inbegrips av denna den himmelska lärans sammanfattning. Så skall ni be, står det: Fader vår som är i himmelen.
Den nya människan som är pånyttfödd och återförd till sin Gud genom hans nåd säger först 'Fader', ty han har nu börjat att vara son.
Han kom till det som var hans, står det, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn.
Den som alltså har kommit till tro på hans namn och blivit Guds barn bör börja därifrån med att tacka Gud och bekänna sig vara hans barn genom att kalla Gud sin Fader i himmelen.

Responsorium Ps 22:23; 57:10

Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder;
+ mitt i församlingen skall jag prisa dig.
Jag vill tacka dig bland folken, Herre, jag vill lovsjunga dig bland folkslagen;
+ mitt i församlingen skall jag prisa dig.

Slutbön

Gud, utan vilken vi inget förmår, du vårt hopp och vår styrka, skänk oss Andens kraft, så att vi följer dina bud och ärar dig i tanke, ord och gärning. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som dig, Fader, och den helige Ande, lever och råder i evigheters evigheter.



Texter från: "Kyrkans dagliga bön" - Stockholm Katolska Stift - Liturgiska Nämnden 1990 Tryckt med bidrag från Missionary Oblates of Mary Immaculate, United States Province, överlämnat till minne av bp John Taylor OMI.
Läsningar från "Läsningar till Kyrkans Dagliga Bön" - Stockholm Katolska Stift - Liturgiska Nämnden 1996.
Förord till "Kyrkans dagliga Bön" av bp Hubertus Brandenburg