Breviar - Kyrkans dagliga bön


Läsningsgudstjänst
Den 16 januari 2021, lördag


Gud, kom till min räddning.
Herre, skynda till min hjälp.
Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen. (Halleluja.)

Hymn

Under natten eller tidigt om morgonen:

Barmhärtighetens store Gud,
all världens Skapare och ljus,
Treenige, bevara du
ditt goda verk från undergång.

Tag, Herre, i din nåd emot
vår suckan och vårt hjärtas sång,
och låt oss i din härlighet
få glädjas, rena från all skuld.

Bränn bort all ondska, varje svek
med lågan i din kärleks eld,
och håll oss alltid vakande
i väntan på din återkomst.

Se, innan dagen ännu grytt
tillbeder vi ditt majestät.
O att du ville mätta oss
med evigt liv hos dig en gång.

Giv oss, o Fader, nåd därtill,
o ende Son, vår Fader lik,
o helga Ande, Hjälpare,
som råder i all evighet. Amen.

Under dagen:

All glans och ära, Gud, är din,
du är de trognas sanna liv.
Så gjut av dina gåvor ut,
av Andens eld och klara ljus.

Från alla faror, allt fördärv
bevara ande, kropp och själ,
fördriv allt hjärtats bitterhet,
all synd och sorg och orenhet.

Gör sinnet glatt och oförskräckt
och böj vår håg till helig tjänst.
Hör du vår bön, Barmhärtige,
och för oss till din härlighet.

Nu mödans vecka snart går ut
med förebud om tidens slut:
en sista dag, den åttonde,
skall komma med förskräckelse.

Vi beder dig, vår Frälsare,
att skona oss från vredens eld.
Församla oss, din egendom,
med alla helgon vid din tron.

Tag nu emot vår bön och sång
och låt oss sist med allt ditt folk
besjunga din barmhärtighet,
Treenige, i evighet. Amen.



Ant. 1 Den som ödmjukar sig och blir som barnen är störst i himmelriket, säger Herren.

Psalm 131
Tilliten till Herren
Lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta (Matt 11:29)


Herre, mitt hjärta är inte fyllt av stolthet, *
jag ser mig inte omkring i högmod.

Jag umgås inte med stora planer, *
med ting som är mig för svåra.

Nej, jag har lugnat och stillat min själ, *
min själ är stilla som ett barn i sin moders famn.

Hoppas på Herren, Israel, *
nu och för evigt.

Ara vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Ant. 1 Den som ödmjukar sig och blir som barnen är störst i himmelriket, säger Herren.

Ant. 2 Med rättsinnigt hjärta och i glädje har jag burit fram alla gåvor.

Psalm 132
Guds löften till Davids hus
Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron (Luk 1:32)

I


Tänk, o Herre, på David, *
tänk på allt han fick lida,

han som svor Herren en ed *
och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob:

"Jag skall inte gå in i min hydda *
eller gå till vila på mitt läger,

jag skall inte unna mina ögon sömn *
eller mina ögonlock slummer,

förrän jag har funnit en plats åt Herren, *
en boning åt den Starke i Jakob."

Vi hörde om den i Efrata, *
vi fann den på Jaars mark.

Låt oss gå in i hans boning *
låt oss tillbe vid hans fotapall.

Stå upp, Herre, kom till din viloplats, *
du och din heliga ark.

Dina präster skall klä sig i rättfärdighet, *
och dina fromma skall jubla.

Vi ber dig för din tjänare Davids skull: *
Visa inte tillbaka din smorde.

Ara vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Ant. 2 Med rättsinnigt hjärta och i glädje har jag burit fram alla gåvor.

Ant. 3 Herren har svurit David en ed: hans rike skall bestå för evigt.

II

Herren har svurit David en ed
som han inte skall bryta: *
"Konungar av din släkt skall få sitta på din tron.

Om dina söner håller mitt förbund
och håller den lag som jag ger dem, *
så skall också deras söner sitta på din tron för evigt.

Ty Herren har utkorat Sion, *
där vill han ha sin boning.

Detta är den viloplats som jag har utvalt, *
här vill jag bo för alltid.

Deras förråd skall jag rikligt välsigna, *
och jag skall mätta deras fattiga.

Deras präster skall jag klä i frälsning, *
och deras fromma skall jubla.

Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David, *
där har jag ställt en lampa
som brinner för min smorde.

Hans fiender klär jag i skam, *
men på honom skall kronan glänsa."

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Ant. 3 Herren har svurit David en ed: hans rike skall bestå för evigt.

Kom och skåda Herrens verk.
Gärningar som väcker häpnad utför han på jorden.

Första läsningen
1 Mos 12:1-20
Guds kallelse till Abram. Abram i Egypten


Herren sade till Abram: "Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig. Så skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en väl¬signelse. Och jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skall alla släkter på jorden bli välsignade."
Och Abram gick iväg, som Herren hade tillsagt honom, och Lot gick med honom. Och Abram var sjuttiofem år gammal, när han drog ut från Haran. Och Abram tog sin hustru Sarai och sin brorson Lot och alla ägodelar som de hade förvärvat och tjänarna som de hade skaffat sig i Haran. Och de drog iväg mot Kanaans land och kom så till Kanaans land.
Och Abram drog fram i landet ända till den heliga platsen vid Sikem, till Mores terebint. Och på den tiden bodde kananéerna där i landet. Men Herren uppenbarade sig för Abram och sade: "Åt din säd skall jag ge detta land." Då byggde han där ett altare åt Herren, som hade uppenbarat sig för honom. Sedan flyttade han därifrån till bergsbygden öster om Betel och slog där upp sitt tält, så att han hade Betel i väster och Ai i öster. Och han byggde där ett altare åt Herren och åkallade Herrens namn. Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre mot Sydlandet.
Men hungersnöd uppstod i landet, och Abram drog ned till Egypten för att bo där någon tid, eftersom hungersnöden var så svår i landet. Men när han närmade sig Egypten, sade han till sin hustru Sarai: "Jag vet ju att du är en skön kvinna. Om nu egyptierna tänker, när de får se dig: 'Hon är hans hustru', så skall de dräpa mig, medan de låter dig leva. Säg därför att du är min syster, så att det går mig väl för din skull, och så att jag för din skull får leva." Då nu Abram kom till Egypten, såg egyptierna att hon var en mycket skön kvinna. Och när faraos hövdingar fick se henne, prisade de henne inför farao, och så blev kvinnan tagen in i faraos hus. Och Abram blev av honom väl behandlad för hennes skull, så att han fick får, fäkreatur och åsnor, tjänare och tjänarin- nor, åsninnor och kameler.
Men Herren hemsökte farao och hans hus med stora plågor för Sarais, Abrams hustrus, skull. Då kallade farao Abram till sig och sade: "Vad har du gjort mot mig? Varför lät du mig inte veta att hon var din hustru? Varför sade du: 'Hon är min syster' och vållade så, att jag tog henne till hustru åt mig? Se, här har du nu din hustru, ta henne och gå." Och farao gav sina män befallning om honom, att de skulle följa honom till vägs med hans hustru och allt vad han ägde.

Responsorium Jfr 1 Mos 12:1a, 2,3b; jfr Gal 3:16

Herren sade till Abram: Jag skall göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort.
+ I dig skall alla släkter bli välsignade.
Löftena gavs åt Abraham och hans avkomma, Kristus.
+ I dig skall alla släkter bli välsignade.

Andra läsningen
Ur en predikan över Första Moseboken av Beda Venerabilis.
Abrahams kallelse


Herren sade till Abram: "Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig. Sä skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse." Hjärta och kropp skulle han inte längre fästa vid Kaldéen, han skulle lämna det land i vilket högmodets stad byggdes och på Herrens befallning förvirrades. Han skulle komma till det land, där den välsignade nåden från ovan väntade honom. Där skulle han genom tro och lydnad ur sin person fram¬bringa nya och bättre efterkommande. När det heter Jag skall göra dig till ett stort folk så hänför sig detta först och främst till Israel. Om de andra folken, som också kommer att utgå från honom, talar han senare: Jag skall göra dig mycket fruktsam och låta folkslag komma av dig.
I dig skall alla folk pä jorden bli välsignade. Den välsignelse som utlovas här är större än den tidigare och överträffar den vida. Den tidigare var nämligen jordisk, men denna är över¬jordisk. Den förra lovade att det köttsliga Israel skulle utbredas, denna att det andliga Israel skall formeras. Den förra betyder att det folk tillväxer som skulle födas av Abram efter köttet, men denna att det folk som i Kristus skall återlösas bland alla jordens folkslag skall utbredas. Bland dem befinner sig också alla, som visserligen skall födas av honom men också är villiga att efterlikna hans fromhet och hans tro. Till dem alla säger aposteln Paulus: Om ni tillhör Kristus, är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet.
När han alltså skriver: I dig skall alla folk på jorden bli välsignade så är meningen: I dina avkomlingar skall jordens alla folk välsignas. För att använda apostelns ord: Maria, av vilken Kristus föddes, var vid den tiden redan till i sin förfader Abraham, när han fick ta emot detta ord.

Responsorium 1 Mos 12:1-2; 17:6

Gud sade till Abraham: Jag skall göra dig till ett stort folk.
+ I dig skall alla folk på jorden bli välsignade.
Jag skall göra dig fruktsam och folk skall utgå från dig.
+ I dig skall alla folk på jorden bli välsignade.

Slutbön

Herre, kom oss till mötes i vår bön, så att vi inser vilken uppgift du har givit oss och fylls av kraft att fullgöra vad vi insett. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som dig, Fader, och den helige Ande, lever och råder i evigheters evigheter.