Läsningsgudstjänst
Den 12 september 2024, torsdag
torsdag i 23 veckan 'under året'
Jungfru Marias heliga namn

Gud, kom till min räddning.
Herre, skynda till min hjälp.
Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen. (Halleluja.)

Hymn

Under natten eller tidigt om morgonen:

På starka vingar lyfts ur natt
den nya dagen med sitt bud.
Som ljuset tänds väck anden upp,
ty Kristus kallar till sitt liv.

"Stå upp ur bädden", är hans rop,
"byt håglöshet mot Andens mod,
var fasta, rena i ert verk,
var vakande, jag kommer snart."

Må himlavalvets gryningsljus
och vindens fläkt i morgonstund
åt de betryckta skänka nåd
att sätta till ditt ljus sitt hopp.

O Jesus, hör vår morgonbön,
ur ångerns bittra tårar född,
behåll vårt hjärta ständigt rent,
håll vakt, att det ej somnar mer.

Driv, Herre, du all slummer bort,
spräng nattens bojor med din arm,
bryt upp den gamla syndens mark,
sänd ut ditt ständigt nya ljus.

Gud Fadern vare evigt lov
och ära ske hans ende Son
och helga Anden, Tröstaren,
i evigheters evighet. Amen.

Under dagen:

Du alla trognas frälsning, liv och glädje,
Kristus, all godhets och all endräkts källa,
låt oss besjunga och av hjärtat prisa,
Herre, din ära.

Du är allena dina helgons styrka,
kunskap och visdom, längtan och förtröstan,
din är den låga som i världen tänder
kärlekens iver.

Giv oss som gåva frid och trons förvissning,
hela det brustna, res av nåd de fallna,
sida vid sida låt oss vandra vägen
fram till ditt rike.

Makten och väldet tillhör Gud, vår Fader,
mottag vår dyrkan, Frälsare och Konung,
må hela världen enigt med oss lova
heliga Anden. Amen.



Ant. 1 Herren tänker på oss, han ser vår smälek.

Psalm 89:39-53
Klagosång över Jerusalems förstörelse
Han reser för oss frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt (Luk 1:79)

IV

Men nu har du förkastat och förskjutit din smorde *
och handlat mot honom i vrede.

Du har upplöst förbundet med din tjänare, *
du har vanärat hans krona
och kastat den till marken.

Du har brutit ner hans murar, *
du har gjort hans fästen till spillror.

Alla som går vägen fram plundrar honom, *
han har blivit till vanära för sina grannar.

Du har upphöjt hans ovänners högra hand *
och berett alla hans fiender glädje.

Du har låtit hans svärdsegg vika tillbaka *
och inte hållit honom uppe i striden.

Du har gjort slut på hans glans *
och slagit hans tron till jorden.

Du har förkortat hans ungdoms dagar, *
du har höljt honom i skam.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Ant. 1 Herren tänker på oss, han ser vår smälek.

Ant. 2 Jag är skottet på Davids rot, den strålande morgonstjärnan, säger Herren.

V

Hur länge, Herre, skall du dölja dig? *
Hur länge skall din vrede brinna som eld?

Tänk på hur kort mitt liv varar, *
hur förgängliga du skapat alla människor.

Ty vem kan leva för evigt och undgå att se döden? *
Vem räddar sitt liv från dödsrikets våld?

Herre, var är dina forna gärningar, *
vad du lovade David med ed i din trofasthet?

Tänk, Herre, på dina tjänares smälek, *
på vad jag måste fördra av alla de många folken.

Herre, tänk på hur dina fiender smädar, *
hur de smädar din smordes fotspår.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Ant. 2 Jag är skottet på Davids rot, den strålande morgonstjärnan, säger Herren.

Ant. 3 Våra år liknar gräset som förgår, men från evighet till evighet är du, o Gud.

Psalm 90
Må Herrens ljuvlighet komma över oss
För Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag (2 Pet 3:8)

Herre, du har varit vår tillflykt *
från släkte till släkte.

Förrän bergen blev till
och du födde jorden och världen, *
ja, från evighet till evighet är du, o Gud.

Du låter människorna vända åter till stoft, *
du säger: "Vänd åter, ni människor."

Ty tusen år är i dina ögon
som den dag som förgick i går, *
de är som en nattvakt.

Du sköljer dem bort, *
de är som en sömn.

Om morgonen liknar de gräset som frodas: +
det blomstrar upp och frodas om morgonen, *
men om aftonen torkar det bort och förvissnar.

Ty vi förgås genom din vrede, *
genom din förtörnelse rycks vi plötsligt bort.

Du ställer våra missgärningar inför dig, *
våra hemliga synder i ditt ansiktes ljus.

Alla våra dagar försvinner genom din förgrymmelse, *
vi slutar våra år som en suck.

Vårt liv varar sjuttio år *
eller åttio år, om det blir långt,

och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet,
det går snabbt förbi, vi flyger bort.

Vem besinnar din mäktiga vrede *
och din förgrymmelse, så att han fruktar dig?

Lär oss betänka hur få våra dagar är, *
så att vi får hjärtats vishet.

Herre, vänd åter. Hur länge dröjer du? *
Förbarma dig över dina tjänare.

Mätta oss med din nåd, när morgonen gryr, *
så att vi får jubla och vara glada i alla våra dagar.

Ge oss glädje så många dagar som du har plågat oss,
så många år som vi har lidit olycka.

Låt dina gärningar uppenbaras för dina tjänare *
och din härlighet över deras barn.

Herre, låt oss förnimma din ljuvlighet. *
Ge framgång åt våra händers verk.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Ant. 3 Våra år liknar gräset som förgår, men från evighet till evighet är du, o Gud.

Hos dig är livets källa,
i ditt ljus ser vi ljus.

Första läsningen
Klag 1:1-12,18-20
Hur övergiven sitter hon inte, den folkrika staden

Hur övergiven sitter hon inte, den folkrika staden!
Hon har blivit lik en änka.
Hon som var så mäktig bland folken, en furstinna bland länderna, hon måste nu göra trältjänst.
Bittert gråter hon i natten, och tårar rinner utför hennes kind. Ingen finns, som tröstar henne, bland alla hennes vänner. Alla hennes närmaste har varit trolösa mot henne, de har blivit hennes fiender.
Juda har måst gå i landsflykt efter att ha utstått elände och svåra vedermödor. Hon bor nu bland hedningarna och finner ingen ro. Alla hennes förföljare har överfallit henne, mitt i hennes nöd.
Vägarna till Sion ligger sörjande, då nu ingen kommer till högtiderna. Alla hennes portar är öde, hennes präster suckar. Hennes jungfrur är bedrövade, och själv sörjer hon bittert.
Hennes ovänner har fått övermakten, för hennes fiender går allt väl. Ty Herren har sänt henne bedrövelse för hennes många överträdelsers skull. Hennes barn har måst gå i fångenskap, bortdrivna av ovännen.
Så har all dottern Sions härlighet försvunnit från henne. Hennes furstar liknar hjortar som inte finner något bete. Vanmäktiga söker de fly bort undan sina förföljare.
I denna sitt eländes och sin husvillhets tid kommer Jerusalem ihåg allt vad dyrbart hon ägde i forna dagar. Nu då hennes folk har fallit för ovännens hand och hon inte har någon hjälpare, nu ser hennes ovänner med hån på hennes undergång.
Svårt hade Jerusalem försyndat sig, därför har hon blivit en styggelse. Alla som ärade henne föraktar henne nu, då de ser hennes skam. Därför suckar hon också själv och drar sig undan.
Orenhet fläckar hennes klädesfållar - hon tänkte inte på slutet. Därför blev hennes fall så gruvligt, ingen finns, som tröstar henne. Se, Herre, till mitt elände, ty fienden för-häver sig.
Ovännen räckte ut sin hand efter allt dyrbart hon ägde, ja, hon fick se hur hedningar kom in i hennes helgedom, just sådana som du hade förbjudit att komma in i din församling.
Allt hennes folk måste med suckan tigga sitt bröd. För vad dyrbart de ägde måste de köpa sig mat för att stilla sin hunger. Se, Herre, och ge akt på hur föraktad jag har blivit.
Går detta er inte till sinnes, ni alla som drar vägen fram? Ge akt på detta och se: kan någon plåga vara lik den med vilken jag har blivit hemsökt, den med vilken Herren har bedrövat mig på sin glödande vredes dag?
Ja, Herren är rättfärdig, ty jag var motsträvig mot hans bud. Hör då, alla ni folk, och se min plåga: mina jungfrur och mina unga män fick gå i fångenskap.
Jag kallade på mina vänner, men de bedrog mig. Mina präster och mina äldste gick under i staden, medan de tiggde sig mat för att stilla sin hunger.
Se, Herre, hur jag är i nöd, mitt innersta är upprört. Mitt hjärta vänder sig i mitt bröst, därför att jag var så motsträvig. Ute har svärdet dödat mina barn, och inomhus pesten.

Responsorium Jfr Job 16:16; Jfr Klag 1:16,12,18

Min ögon är röda av gråt, ty fjärran ifrån mig är de som skulle trösta mig. Säg mig:
+ Finns det någon plåga lik min plåga?
Hör då och se, alla ni som går förbi:
+ Finns det någon plåga lik min plåga?

Andra läsningen
Ur Paschasius Radbertus' utläggning av Klagovisorna.
Lovsång och klagovisa

Liksom man i de heliga skrifterna kan läsa olika lovsånger, så kan man där också finna olika klagosånger, ingivna av den helige Ande. Liksom de lovsånger överträffar alla andra i vilka brudgum och brud gläder sig av den ljuva omfamningen, så överträffar de klagosånger alla andra Skriftens klagosånger i vilka man under tårar intensivt begråter, att brudgummen dragit sig bort från bruden. Där klagar man bittert över hur ensam, lik en änka, hon sitter, staden, härskarinnan över folken.
Lovsången passar i fäderneslandet, men klagovisor på denna vår pilgrimsvandring. Om lovsångerna heter det nämligen att de hör hemma i det himmelska Sion, såsom psalmisten David sjunger: Dig tillkommer lovsång, Gud i Sion, och ät dig får man skänka löftesoffer i Jerusalem. Om klagovisorna säger samme profet: Salig är den som har sin hjälp från dig; sitt hjärta lyfter han upp från den tårarnas dal där han har sin plats. "Tårarnas dal" betecknar nämligen med rätta det innevarande livet, "platsen" i sanning Kristi kyrka, där var och en som under klagan längtar efter det himmelska fäderneslandet lyfter upp sitt hjärta, för att en gång, full av hängivenhet, få komma till salighetens glädje.
Vi fylls i denna tårarnas dal av klagosånger, för att i den kommande tidsåldern kunna nå fram till det eviga livets fröjder och dess glädjes lovsånger. Om denna klagan kan man tydligt läsa i samma skrifter: Riv sönder era hjärtan, och ej era kläder. Sörj nu, ni olyckliga, ty saliga är de, som nu sörjer.
Vi läser, att Kristi kyrka är det himmelska Jerusalem som har stigit ned från himmelen, från Gud, prydd och smyckad. Men bittert gråter hon i natten, det vill säga mitt ibland detta livets vedermödor. Ty fastän hon är förut-bestämd till att skåda den himmelska härligheten får hon likväl ännu leva i okunnighetens mörker och i vår farofyllda blindhet. Därför heter det betecknande nog: "bittert gråter hon", ty under klagan sörjer hon inte blott över de onda ting som hon utifrån får utstå, utan hon gråter också under tårar över de plågor och orenheter som kommer av hennes egen svaghet och som berör henne i det inre. Hon gråter alltid lika mycket över vad hon erfar i sitt inre, som över vad hon till det yttre får utstå.
Men hon gråter "i natten", ty i den bedrövelse där hon är ställd är hon inte okunnig om det mörker som hennes egna felsteg utgör. Hon bär tårar på sina kinder, för att hennes skönhet dagligen måtte förnyas. Bruden gråter, långt borta som hon är från sin brudgums omfamning, i denna tårarnas dal, som är liksom en okunnighetens natt. Likväl är hon utrustad med löftet om kärlekens bröllopsgåva och liksom drucken av det öppnade hjärtats vin.

Responsorium Ps 65:2; 126:5, 6

Dig tillkommer lovsång, Gud i Sion, och till dig får man infria löfte.
+ De som sår med tårar skall skörda med jubel.
De går ut gråtande och bär sitt utsäde, de kommer åter med jubel och bär sina skärvar.
+ De som sår med tårar skall skörda med jubel.

Slutbön

Evige Fader, du som först har älskat oss och tagit oss till dina barn, låt oss i Kristus nå den sanna frihet och det arv som du berett åt oss långt före världens skapelse, genom din Son Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och den helige Ande, lever och råder i evigheters evigheter.