Läsningsgudstjänst
Den 28 september 2023, torsdag
torsdag i 25 veckan 'under året'
Venceslaus martyr, Lorenzo Ruiz och hans följeslagare martyrer

Gud, kom till min räddning.
Herre, skynda till min hjälp.
Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen. (Halleluja.)

Hymn

Under natten eller tidigt om morgonen:

På starka vingar lyfts ur natt
den nya dagen med sitt bud.
Som ljuset tänds väck anden upp,
ty Kristus kallar till sitt liv.

"Stå upp ur bädden", är hans rop,
"byt håglöshet mot Andens mod,
var fasta, rena i ert verk,
var vakande, jag kommer snart."

Må himlavalvets gryningsljus
och vindens fläkt i morgonstund
åt de betryckta skänka nåd
att sätta till ditt ljus sitt hopp.

O Jesus, hör vår morgonbön,
ur ångerns bittra tårar född,
behåll vårt hjärta ständigt rent,
håll vakt, att det ej somnar mer.

Driv, Herre, du all slummer bort,
spräng nattens bojor med din arm,
bryt upp den gamla syndens mark,
sänd ut ditt ständigt nya ljus.

Gud Fadern vare evigt lov
och ära ske hans ende Son
och helga Anden, Tröstaren,
i evigheters evighet. Amen.

Under dagen:

Du alla trognas frälsning, liv och glädje,
Kristus, all godhets och all endräkts källa,
låt oss besjunga och av hjärtat prisa,
Herre, din ära.

Du är allena dina helgons styrka,
kunskap och visdom, längtan och förtröstan,
din är den låga som i världen tänder
kärlekens iver.

Giv oss som gåva frid och trons förvissning,
hela det brustna, res av nåd de fallna,
sida vid sida låt oss vandra vägen
fram till ditt rike.

Makten och väldet tillhör Gud, vår Fader,
mottag vår dyrkan, Frälsare och Konung,
må hela världen enigt med oss lova
heliga Anden. Amen.



Ant. 1 Herrens ord är en sköld för alla som tar sin tillflykt till honom.

Psalm 18:31-51
Tacksägelse
Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? (Rom 8:31)

IV

Guds väg är ostrafflig, Herrens tal är luttrat, *
en sköld är han för alla
som tar sin tillflykt till honom.

Ty vem är Gud utom Herren, *
och vem är en klippa utom vår Gud?

Gud, du rustade mig med kraft *
och förde mig fram på en väg utan hinder,

du gjorde mina fötter snabba som gasellens *
och lät mig löpa fram över höjderna,

du lärde mina händer att strida *
och mina armar att spänna kopparbågen.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Ant. 1 Herrens ord är en sköld för alla som tar sin tillflykt till honom.

Ant. 2 Din högra hand, o Gud, är mitt stöd.

V

Du gav mig din frälsnings sköld,
och din högra hand stödde mig, *
du böjde dig till mig och gjorde mig stor.

Du skaffade rum för mina steg, där jag gick *
och lät inte mina fötter vackla.

Jag förföljde mina fiender och hann upp dem, *
jag vände inte tillbaka, förrän jag förgjort dem.

Jag slog dem, så att de inte mer kunde resa sig, *
de föll under mina fötter.

Du rustade mig med kraft till striden, *
du lade mina motståndare under mig.

Du drev mina fiender på flykten, *
och dem som hatade mig förgjorde jag.

Herren teg när de ropade, *
de ropade, men det fanns ingen som räddade.

Och jag stötte sönder dem till stoft för vinden, *
jag kastade ut dem som avfall på gatan.

Du räddade mig ur folkets strider, +
du satte mig till ett huvud över hedningar, *
okända folk blev mina tjänare.

De följde min befallning vid blotta ryktet, *
främlingar visade mig lydnad.

Ja, främlingarnas mod vissnade bort, *
de övergav med bävan sina borgar.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Ant. 2 Din högra hand, o Gud, är mitt stöd.

Ant. 3 Lovad vare Herren, min räddare.

VI

Herren lever! Lovad vare min klippa, *
och upphöjd vare Gud, min räddare!

Gud, som har givit mig hämnd *
och tvingat folken under mig,

du som har upphöjt mig över mina motståndare +
och befriat mig från mina fiender, *
räddat mig från våldsmän!

Herre, jag vill tacka dig bland folken, *
jag vill lovsjunga ditt namn.

Ty du ger din konung väldig seger +
och gör nåd mot din smorde, *
mot David och hans ätt för evigt.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Ant. 3 Lovad vare Herren, min räddare.

Öppna mina ögon,
så att jag kan skåda undren i din lag.

Första läsningen
Hes 37:15-28
De två stavarna

Herrens ord kom till mig. Han sade: Du människobarn, ta dig en trästav och skriv på den: "För Juda och hans släktingar bland Israels barn." Ta sedan en annan trästav och skriv på den: "En stav för Josef, Efraim, och för hans släktingar av hela Israels hus." Foga dem sedan samman med varandra till en enda stav, så att de blir förenade till ett i din hand. När då dina landsmän säger till dig: "Förklara för oss vad du menar med detta", så svara dem: "Så säger Herren, Herren: Se, jag vill ta Josefs stav, den som är i Efraims hand, vilken stav också gäller för de stammar av Israel, som är hans släktingar, och intill denna vill jag lägga Judas stav, båda tillsammans, och så göra dem till en enda stav, så att de blir ett i min hand."
Och stavarna som du har skrivit på skall du hålla i din hand inför deras ögon. Och du skall tala till dem: Så säger Herren, Herren: Se, jag skall hämta Israels barn ut ifrån de folk till vilka de har måst vandra bort. Jag skall samla ihop dem från alla håll och föra dem in i deras land. Och jag skall göra dem till ett enda folk i landet, på Israels berg, en och samma kung skall de alla ha. De skall inte mer vara två folk och inte mer vara delade i två riken. Sedan skall de inte mer orena sig med sina eländiga avgudar och styggelser och med alla slags överträdelser. Och jag skall frälsa dem och hämta dem från alla orter där de har syndat, och skall rena dem, så att de blir mitt folk, och jag skall vara deras Gud. Och min tjänare David skall vara kung över dem, och de skall så alla ha en och samma herde. Och de skall vandra efter mina lagar och hålla mina stadgar och göra efter dem. Så skall de få bo i det land som jag gav åt min tjänare Jakob, det som era fäder bodde i. De skall själva få bo där, likaså deras barn och deras barnbarn till evig tid, och min tjänare David skall vara deras hövding evinnerligen. Och jag skall med dem sluta ett fridsförbund, ett evigt förbund med dem skall det vara. Jag skall insätta dem och föröka dem och låta min helgedom stå bland dem evinnerligen. Ja, min boning skall vara hos dem, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. Så skall folken erfara att jag är Herren, som helgar Israel, då nu min helgedom förblir ibland dem evinnerligen.

Responsorium Hes 37:21, 22; Joh 10:16,11

Jag skall samla ihop Israels barn från alla håll, och göra dem till ett enda folk.
+ Det skall bli en hjord och en herde.
Den gode herden ger sitt liv för fåren.
+ Det skall bli en hjord och en herde.

Andra läsningen
Ur en predikan av Gregorius den store.
Hjärtats förkrosselse

Och framför templet låg ett altare. Vad är templet annat än det troende folket? Såsom det sägs åt lärjungarna genom aposteln Paulus: Ty Guds tempel är heligt, och ni är det templet. Och vad är Guds altare annat än själarna hos dem som lever väl, som, när de tänker på sina synder, med tårar renar sig från sin orenhet, som tuktar köttet genom avhållsamhet, som inte med några gärningar beblandar sig med denna världen, som delar med sig av vad de har till behövande och inte längtar efter att äga det de inte har?
Med rätta kallas alltså deras hjärtan ett Guds altare, på vilket förkrosselsens eld brinner av sorg och där köttet för-tärs. Altaret står framför templet, då många står inför den heliga kyrkans åsyn och, när det tänker på den eviga do-men, dagligen offrar sig själva till Gud med förkrosselsens klagan. De tuktar sina kroppar, så att det som folkens lärare säger blir uppfyllt: Jag ber er att frambära era kroppar som en levande och helig offergåva, som behagar Gud.
Men ett slags förkrosselse föds genom fruktan, ett annat slag genom kärleken, ty det är en sak att söka fly från domen och en annan att längta efter lönen. Därför skall det enligt lagens föreskrift i tabernaklet finnas två altaren: ett utanför och ett annat innanför, ett på förgården och ett annat som är klätt med guld. På kopparaltaret förbränns kött, men på det gyllene altaret antänds de välluktande kryddornas rökelse.
Och vad, kära bröder, är detta att kött förbränns utanför och doftande kryddor innanför, om inte vad man dagligen kan iaktta, nämligen de två slagen av förkrosselse? Somliga jämrar sig ännu av fruktan, andra rörs nu i sanning till klagan av kärlek. Många grips, då de tänker på sina synder, av fruktan för de eviga straffen och kastar sig dagligen till marken under tårar. De sörjer över det onda som de har gjort och de söker med förkrosselsens eld bränna upp de laster vars lockelser i hjärtat fortfarande plågar dem.
Andra åter, som är fria från de köttsliga lasterna och inte längre ger sig hän åt denna långa klagan, brinner med kär-lekens låga i sin förkrosselses tårar, riktar hjärtats ögon mot lönen i det himmelska fäderneslandet och längtar efter att få vara bland de himmelska medborgarna. Mödosamt tycks dem slaveriet vara, pilgrimsvandringen lång. De längtar efter att få se Konungen i all hans härlighet och de upphör inte att dagligen gråta av kärlek till honom. Vad är dessa om inte det gyllene altaret, de i vilkas hjärta de välluktande kryddorna brinner såsom rökelse, eftersom dygderna glöder?
Men träffande sägs det om detta altare, att det är upp-ställt i det allraheligaste framför förhänget till arken. Han har nämligen blivit gjord till förbundsarken, han om vilken det, såsom vi vet, är skrivet: I honom finns alla vishetens och kunskapens skatter gömda. Arken innanför förhänget är vår Återlösare i himlen. Det gyllene altaret, på vilket rökelsen tänds framför det heliga, är de hjärtan som med stora dygder är upptända av kärlek till Gud och genom en helig längtan brinner i honom som de ännu inte med avhöljt ansikte kan skåda. Mellan arken och altaret är ju ett förhänge, ty det hinder, vår förgänglighet, som skiljer oss från skådandet av Gud är ännu inte borttaget.
Men så länge som vi befinner oss framför förhänget, är det tillbörligt att vi liksom ett rökelseoffer brinner med kärlekens gåva. Han som har skapat allt skall ensam vara nog för oss.

Responsorium Jfr Jes 57:15; 54:10

Jag bor i helighet uppe i höjden, men också hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande.
+ Ty jag vill ge liv åt de ödmjukas ande och liv åt de förkrossades hjärtan,
Om än bergen viker bort och höjderna vacklar, så skall min nåd inte vika ifrån dig och mitt fridsförbund inte vackla, säger Herren, din förbarmare.
+ Ty jag vill ge liv åt de ödmjukas ande och liv åt de förkrossades hjärtan.

Slutbön

Helige Gud, du som sammanfattat din lag i kärleken till dig och vår nästa, låt oss på denna väg nå fram till det eviga livet. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och den helige Ande, lever och råder i evigheters evigheter.